Residens Sanddynan

Den sista tiden har varit kantad av tråkigheter. Unga, oskyldiga och goda människor slits från oss alldeles för tidigt och det är svårt för oss som är kvar att hitta en menig med vad som hänt. Jag har ännu inte förlikat mig med tanken på att döden är definitiv. Jag vill inte att den ska vara det, men inget har hittills bevisat mig motsatsen.

Mitt i sorgen så för ändå händelser som dessa något gott med sig. Vi lär oss att uppskatta det vi har kvar och fortsätter att älska det och dem om möjligt ännu mer.

I en av händelserna kände jag inte killen som förolyckades, men hela min barndoms stad stog som förlamad under påskhelgen och det får mig att framkalla känslor som vi många delade under vintern 1999/2000 när Emil lämnade oss alldeles för tidigt. Jag minns hur det kändes då och vet hur många känner nu. Du lämnande din familj och dina vänner för tidigt Joel, men de kommer alltid att minnas och leva för dig.

Den andra händelsen har jag, och framför allt Marcus, en närmare relation till. Hans goda vän och arbetskamrat finns inte längre bland oss och det gör ont. Det gör ont i mitt hjärta över saknaden, men det gör också ont att se min livskamrat sörja över en vän som aldrig kommer tillbaka. I samma olycka omkom även en annan man som även han var en vän till Marcus. Till dessa två fina personer står jag och Marcus i stor skuld. Det är på grund av dem som vi träffades i vimlet på Grand i Falkenberg den där sommarkvällen 2007. Med i vimlet fanns också Thomas och Roger. De vimlar inte på Grand längre, men jag är övertygad om att de styr upp det stället de nu befinner sig på och välkomnar oss med öppna armar när det är dags.

Mina tankar går till deras familjer, nära och kära. Ni är saknade av många!