Residens Sanddynan

Vi ansökte om jämställdhetsbonus här i residenset här om dagen. Det var inte någon tråkig upplevelse. Vi har valt att ta ut alla dagar på Sigge då Marcus har ett tacksamt jobb att vara ledig från vid behov och jag med all sannolikhet inte kommer att jobba heltid när det väl är dags. Så när vi tagit ut sista SGIdagen på Sigge så passade vi på att ansöka och räkna ut vad bonusen skuulle bli. I runda slängar 6000 kr skattefritt kommer på deklarationen i maj. Det tackar vi svenska staten för! Detta får vi för att Marcus har fått spendera massor med tid med sina barn vilket jag tror för dem närmare varann samt att jag har fått studera vidare på min utbildningen vilket kommer leda (förhoppningvis) till ett roligare och bra mycket mer välbetalt jobb.

Har en kompis som velar massor i frågan om hon ska sätta sin dotter på dagis när hon blir storasyster eller inte. Jag vet precis hur det är och är inte avundsjuk på henne att at detta beslut. Det valet deras familj väljer kommer garanterat bli bra för dem. Vad jag vill komma till är att jag personligen är så tacksam över att vi inte satte Sigge på dagis. Min övertygelse har blivit mycket starkare över att barnen bör vara hemma med sina syskon och föräldrar. Då menar jag de barn som har rätt till 15 timmar. De barn som går på dagis som "vanligt" säger jag inget om. Min övertygelse har stärkts mycket genom min utbildning där vi läst om anknytning och barn som inte mår bra. Allt fler barn mår dåligt idag och vi vet inte alltid orsaken till det och då kommer anknytning mellan barn-förälder på tal. Att bli lämnad på dagis som 1-1,5 åring medan mamma och lillebror/syster går iväg tror jag kan leda till någon form av separationsproblematik. Vissa säger att barn i denna ålder inte kan dra dessa paralleller, men jag håller inte med om det. Visst tror jag att det kan vara bra att sära på syskon ibland, men då inte 15 timmar i veckan till en grupp med 15-20 barn och tre vuxna. Det blir ca fem barn per vuxen. Dessutom under tre timmar om dagen vilket gör att de inte känner anknytning till någon vuxen för det hinns inte med samt att det inte är samma personal var dag.  Att vara hemma med två barn skulle ge två barn per vuxen eller kanske tre om man har tre barn. Oavsett så får de mer uppmärksamhet hemma, av en person de känner, älskar och känner trygghet hos och i sin trygga hemmiljö. Ska barnen lämnas bort är det nog bättre att göra det till mormor, morfar, farmor, farfar eller annan som de känner anknytning till sedan tidigare.

Kanske tycker ni att det är ett jäkla tjat om anknytning, men jag har både under mina studer och jobb förstått att det är viktigare än vi kanske tidigare trott, eller åtminstone jag trott. Jag säger inte heller att jag har rätt i allt det jag skriver men jag tycker såhär och tycker mig själv ha tillräckligt med belägg för det jag skriver.

Detta är något jag har funderat över allt mer och framför allt den sista månaden. Alfred ska börja dagis i augusti är det tänkt och jag börjar få ångest redan över det. Jag skulle inte tveka en sekund att vara hemma till jul med båda pojkarna om det var möjligt. Då ska de förvisso börja på dagis på "riktigt", men jag anser ändå att han är för liten. Skulle jag stå utan jobb i höst, gå på a-kassa eller liknade så skulle han nog få vara hemma med mig. Sigge som då är över två år vet jag inte... Men jag vill inte tänka på det nu, så det skjuter vi framför oss :) Ni som känner mig tror väl jag har blivit knäpp för detta är en helomvändning i mitt tycke och tänkande. Men efter mycket funderingar samt denna artikel har jag verkligen tänkt om. 

I övrigt flyter allt på bra här hemma. Marcus är underbar som hemmapappa och jag är grym som SO-lärare på halvtid, hehe. Närå, men det flyter på kanon. Det tråkiga är vädret och då framförallt halkan som gör att barnen kanske inte kommer ut så mycket. Det roliga är dock att Kyrkis börjar imorn och det vet jag en liten kille som är överlycklig över!